Just nu har jag bl a en ung levnadsglad hane boende här några veckor - visserligen är han testikellös sedan en tid pga kastrering - men full av sprudlande energi och leklust, matglad och allmänt jättetrevlig. Så var det minsann inte när han var fyra dagar gammal!
Då fick jag verkligen bevis på att ovanstående rubrik har fog för sig. Tycker att jag, efter c:a 40 valpkullar under ungefär lika många år, skaffat mig en stor erfarenhet och kunskap om valpningar och eventuella problem som kan uppstå därvid och tiden strax efter - men KOLIK hade jag varit lyckligt förskonad från. Naturligtvis händer ju alltid sådana saker mitt i natten, så även denna gång. Valpen började skrika - jag menar verkligen SKRIIIKA - ihållande och hjärtskärande i fyra timmar. Jag var helt oförberedd och hade absolut ingen aning hur jag skulle hantera detta. Ett samtal till närliggande djursjukhus gav ingen större hjälp eller tröst. Det enda som tycktes hjälpa den lille var ständig massage på magen. Mot morgonen avtog hans smärtor och efter den dagen har han inte haft några som helst känningar av nåt liknande.
Jag tänker ofta på denna fasansfulla natt när jag ser, och hör, alla dessa som kan allt men vet inget..
Ödmjukhet kommer man långt med..
SvaraRaderaDet hade inte varit så dumt om det funnits nåt slags seminarium/clinic/föreläsning man kunnat gå på för att lyssna på någon/några med lång erfarenhet av GD. Gärna med en liten frågestund på slutet..:)
SvaraRaderaJa fy, jag var hos dig den natten och kommer ALDRIG glömma de hjärtskärande skriken från en så liten......Hemskt!!!!
SvaraRaderaMen det gick ju bra till slut.
Hade också en kolik valp i sista kullen som även hon mår alldeles förträffligt idag snart ett år gammal.
SvaraRaderaMinifom på apoteket visade sig vara jätte bra även till valpar inte bara till spädbarn.
Det hade varit önskvärt att alla var öppna att ge och ta emot hjälp. Jag har själv haft väldigt stor nytta och glädje av mina "gamla" uppfödar vänner och de jag själv köpt valp av. Yvonne Oscarsson och Norbert Schaub har gett mig många tips under mina 25 år som jag nu försöker förmedla till de som har vett att fråga om hjälp. Men jag tycker mig märka att nu med internett så anser sig många inte behöva hjälp av dom som har erfarenheten eftersom dom själva redan kan allt, dom har ju läst på nätet och är riktigt duktiga på att Googla... Jag tycker nog att det inte är riktigt samma sak som att kunna ringa sin metor, att ha någon som verkligen kan i andra änden av telefon ledningen.
Idag verkar det som om det är ett nederlag att be om hjälp att inte "kunna allt"